Norrländska Korrespondenten – 9 december 1857, sida 3

Man ropade på hiclo, klagade och föll i förtw:fian; vrsasen år förlorad! Dock nej, han siamar med styrka ech klofwer wågorro, derpå dyfer han flera gånger ... Då tror man honom för alltid upvslufed. Sturligen, efter några ögonblids namalös ängslan, fer man bonom åter. Har strider mor strömmens haftighet och hade swart ati na stranden, men då ban lyckats tomma upp på den, war ban matt af anfträngningen oc stel af föld; i bunden hör han den dyrbara blomman, hwilken han eröfrat med fara för sitt lif. — Se der, min fröna kusin, swaret på er utmaning. Men, för Guds skull, tillade han leende, lafpom of ätminsione för i dag, glömma wåra gamla riddare. (Bl. P.)