Norrländska Korrespondenten – 9 december 1857, sida 2

mor! ... Der ute hwilar hon sjelf, fi ges det, under en vräfttg marmorward, prydd med wår föämils namn oc war pen ... Ru, min herre, bar jag ingenting vidare att tillagga, fi fram: ej, att Det i dag är jemni sju år od elfwa måna der, fom jag oförskyldt tilldragt i detta hemska fängelse ... Suij mul tror nt ef, att förständets bus funde släckae, dlort oc bart af ett dylikt medwetande? .. .. Jag hann icke swaro, förtän doftorn bradskande inträdde. Wid yans åson steg den wackra qwinnan gen st upp, tog fin hatt och öfriga tulhörinheter, hersade of med en behaglig oc ter förnäm böj ning på hufwudet, samt aflagsnade fig med ljudlosa, längsamma ueg. Rå, fade doftorn, wad tyckte nig har Hon berättat er sin lilla inbilade oc rörande bhiftoria 2 Ja, fvatade jag, men är det werf ligen möjligt eller, rättsft sagdt, afn jordt, att den är inbuladt Doktorn höjde på arlarn.. B1 sågs Det ätwrtnjtone af dem, bon kallar fina arfwingar od anförwandier. Men, min Gud! utbraft jag, det