Norrländska Korrespondenten – 5 december 1857, sida 2

FMin far, fom jag knarvast mins, war en rik och mäktig mar. Jag war ej fult fju år gammal, när han dog ifrån min mor od mig, sitt enda barn, ätminstone lagliga, ty eljest war den als männa tron, fom äfwen jag wid mognare år lärde mig dela, att ban ägde ännu en dotter, som upgfoltraded jemte mig, ehuru hon icke fif bära hang namn ot eaduft gällde för en aflägsen ofralse sligring, ywars föräldrar woro döda. Men ådla mor bemötte p9enne med ömhet, ehuru jag ofta säg henne rodna och tolja fina tärar, när nagon talte om den stora likbet, wi flickor ägde med hwaraadra, och hwilken med aren blef allt mer och mer märfbar, samt slutligen gid så längt, att främmande personer ej funde skilja oss åt. Stillnaden i ålder war blott nägra månader oc, ju tydligare jag lärde mig inse oh tro på wårt nåra fMlågiffapaförhällande, ju muerligare förejarte jag mig att söka godtgöra min fars fel, genom mitt systerliga bemötande och warma kärlek. Wid serton ärs älder förlorade jag hasugt och oformodat min mor, som Dö: den öfwerraskade, innan hon gjort nagom