Norrländska Korrespondenten – 2 december 1857, sida 3

bon först lagt märke til sidan, samt in. bjöd mig med en behaglig ätbörd at taga plats. Jag lodde, men war sjelf långt mer förwirrad än hon — det kände jag. XBigar jag fria, hwad ni bar for leftut? börj de jag, för att om möjligt inleda ett samtal. Sh kespeare! swarade hon: jag wet ingen förfartare, fom förmått genomffåda och intränga i menniskohjertats däldaste wrar. Min Gud! tånkte jag, fin det wara möjligt, att denna qwinna är wansinnig, med detta utseende, detta spräk! NR honom, fortsatte hon, älskar jag Taese, den olycklige skalden, hwars förskrachkiga öde borde göra hwar och en annon tåliz:ate. O, himmel! tänk pwilfen rysligbet för en ande fom hans, att med fult medvetande fitta inspärrad på ett darhus! Den wudra qwinnan lade handen öåfwer ögonen och borttorkade ett par frams brytande tårar. 7Jag hade tillfälle i min ungdom, återtog hon på nytt, att bejöfa bådas grafwar och fordna hem; bland alla mina erinringar ifrån denna