Norrländska Korrespondenten – 2 december 1857, sida 3

tid är mig detta en af de intressantaste. Nu yrar hon wäl, tänfte jag för mig sjelf och betraktade henne medlidsamt; ad, den ömkanswärda. 7 Jag fer på ert deltagande utseende, min bherre, fade hon med ett sorgligt småleende. att ni delar den allmänna tron oc förwillelsen om min galenskap. Såg uppriktigt! ni fan ju ide föreställa en att hwad jag talar år sannt oc för. nuftigt? Min fru! .. jag bedgrar er, att min förwäning ... Godt, godt! ... jag förstär! ... men äfwen den titel, ni ger mig, är ett misstag — jag har aldrig warit gift — i werlden hette jag en gång Alphonfine den olyckliga hwiskade nu ett högt oc) ryktbart slaginamn. Store Gud! utbrast jag, omilforligt förfärad, at skulle wara en fröken .. Toft! afbrot bon, här får jag endaft wara numro 25... man wille ej weta af något anmat. (Forts.)