mot marken. Jag böjde dem åt sidan och trädde in. I Lutad mot en torfsoffa med högt rygg: stöd, Jatt en ännu ung q vinna med idealiska drag, få fria och etheriskt rena, att man i grotians mystiska halfdager funnot känna sia frestad att taga henne för en öfwerjo tisk warelse. Det ljusbruna bås ret låg slatt och glä sande nedkammadt öfwer tinningarna, men lemnade pannan bög och fri, och war i nacken hoptaget til en tjock flän, fom bildade en frans kring bissfan. Öonen woro flora och tjupbli, med ett melankoliskt s värman de iHtrock. men utan den irrande och oreliga, eder tesa och ianklösa blick, fom plagar utr dafa slälofrän waron. Nåsan war raf od finbuldad, munnen liten, och läpparna, yworf wi ett annat ansigte kanske skule ansettå något för tunna och bleka, stodo här i den fullfomligaste harmoai med der öftiga. Hyn war det mest ala basterd vut genomskinliga, jag någonsin fint, fi uren bög, stallningen tankiull, och den owanliga magerheten, som skönjdes på De små, finädriga händerna, begage fullt bod under de rita wecken af en azurfärgad sidenrock, öfwer hwilken en