Norrländska Korrespondenten – 2 december 1857, sida 2

wånskap af högre art ån den fom afdun: star med det tömda glaset. Huru anndre lunda kännes det för den, som tidigt sökt och wunnit ett hem! De omsorger och vekymmer, af bwilka det åtföljdes, åro nu minskade; minga störenenur Uundane röjda, många lynneto skillaftigbeter fame manjemkade; plante:i garne hafwa upp wuxit till tråd och den gamie hwilur i def skugga, fägnande sig är ett yngre slagtes fröjder, wärmande fig i def fär lef och sielf förelysande detsamma med fin unserwisning oc sitt föredöme! Det är den flara aftonen, dä solen tila oh fridfullt fjunfer bafom bergen! Wärderade jag ide bemmet för det nårwarande, skulle jag dock göra ver för en möjligen jörepående ålderdom. I vilse fen sällset ligger Det icke blorrtrotyhoppe ningen derpa, att funna mora denna tid ur eti fridsullt hem och att sjunta i dess armar, med rer brutna ögat hwilande på en älskad Omytjntag, o) med den inre blicken fästad tilbafa på den iid, du tanken uppå Åldre dagar få gerna wadlnardar, til det kära barndomshem mets tid, och framåt — till det yitersta målet, til hbemmes balom grafwen, du