Norrländska Korrespondenten – 25 november 1857, sida 3

hwad Gud henne ämnat. J den försia barndomen utgör hemmet det mer eller mindre lugna wagga, der wår första fysiskå tillwaro wärdas och i hwars at: mosfer wårt andliga wåsen inandas deg förstarlifsluft; i ungdomsåren urgör bem: met det bo, der den på fina förna utr fl,Zrer stadda ynglingen finner fin ro; i mannaåren utgör det ett mål för wår längtan, för att, sedan denna längtan olifwit uppfold, blifwa ett föremål för wåra omsorger, wår kärlek, wåra bekym mer od wår glädje; vi ålderdomen blifwet det den hwilobadd, der den trötta menniskan bereder fig, utt frid och med ny förhoppning, på öfwergängen till en i ny tillwaro, ett nyi hem. Jag wet ide för hwilkendera af dessa tiderunfter i lifwet hemmets betydelse är lnorst, ty wid ywilkendera tanfen först faner fig, synes den tiden wara den mest betydelssefulla. Sfulnaden emellan ett godt och ett daligt hem eller helt och hället saknaden af detsamma för den forsta barndomen är omaslig. J det förra emottager den svpåda plintan den goda yttre wärd, fom for yela lefnaden grundlägger menniskans