Norrländska Korrespondenten – 18 november 1857, sida 2

ren i fönstret. något omorgnad och kanste derföre tagande de twå damerna för husets domestiker; hit med en hel få. jag är törstig fom fan! Med ett rop af fasa togo nu de begge damerna till flykten, föfande trådgärdens skugga. Endast tiken stannade qwar, ål lande på den nye informatorn. Såg fen til ropade informatorn efter de flyende, fäg tid att jag får en fteft fill till faffer Det war en otäck farl! anmärkte guvernanten, seende sig om under det bon sprang, troligtwis för att locka efter fig den oförfiftiga tifen. Han mar ryslig! tillade unga fröken, loch få ropade han på fill. Guvernanten hade icke få orätt. Kalle Utter, reelig och starf fom Herkules, hade långt ifrån något Adonisanfigte. Ögonen, ehuru lifliga, woro för små, och munnen, ehuru försedd med rått hwita tänder, war alltför bred, hwartill kom att nåsan, måhända wåldanad af naturen, hade genom kopporna i barndomen fäått flera ywassa upphöjningar tätt efter hywarandta, liknande tänderna på ett gröfe re sagdlad.