tej, hwars stormästare Kalle Utter war och i hwilfen äfwen fadren wid samma tillfälle blef intagen. Frampä morgonen hemleddes tunnbindaren under säng, blixt full eller wål bandad, säsom det falla: des, hedrades ytterligare med en serenad af turfiffa mufifen, gret af rörelse, somnade, waknade wid den rysligaste hufwudwärk och reste tillbaka til Stodholm, på det bela taget rätt belåten med sin resa. Kalle Utter stannade qwar wid akademien, för att widare förkofra sig i de fonster han war hemma i och möjligen ligga till sig i de öfriga. Detta sednare wille likwäl ide lyckas, oaktadt han anse sågs hafwa ett ganska förswarligt huf wud. För öfrigt war han afyällen för sitt öppna redbara wäsen, beundrad af alla för fin ofantliga froppsstyrfa, något om merendels anslär på ungdomen, oc alltid eftersökt, når det war fråga om exor eler slagsmål, ty han war gerna med om alt, sanär fom på tentamina och examina, för hwilfa han hyste en nästan paniff försträckelse. Wanligtwis bar han stållyra på fur dentmässan och lyra af silke på frackkragen, mindre bod af fåfänga ån för att