Med bäfwan åhörde sällskapet dessa hotande ord. Hwar och en bedyrade, att han icke hade skrattat. Emedlertid satte sig sekundanten ej mera emot att majoren skulle få också det andra skottet. Majorens skott gällde nu allas lif: fträåds te han ej detta odjur till marken, så skulle det döda dem alla sasom sparfwar — derom wore de öfwertygade. Majoren lade an, sigtade och sigtade långe. Det swartnade för hans ögon. Den engelste mannen fåg honom fast och lugnt i anfigtet. 3 går — sade denne till sluts, otås lig öfwer majorens dröjsmål med afffjus tandet af skottet — t går war jag er lila ffolmåftare, i dag måfte jag wara ev flora. Ni håller ju för högt, herrel Och ni darrar! På detta fätt ffall nial: drig tvåffa. Majoren sköt oc felade. En isfal fe ber rysning flög genom allas lemmar. Nu, i fin tur, lade kapitenen an, mer sänfte straxt, och för andra gången fir pistol. Sr major! — fade han högtidlig — ni år en mycket usel menniska. Ada fom jag i går afton frågade, hafwa ta