Norrländska Korrespondenten – 11 november 1857, sida 2

lämpade och har således första skottet. Kapitenen lade an. Dödstostnad herre skade. Majoren war blef sou ett lärft. Hå sänkte kapitenen hastigt fin vistol. Enär hr majoren ide lär få andra ffottet, ifall jag bar det första, få bör br majoren skjuta förft. mar kapiten — swarade sekundanten — RNi tyckes wara owanligt säker på er sak, oc det är ädelt att ni will afstå från första skottet. Men jag, och wi alla pär, funna ej tillåta det. Ni stär här, en främling, ensam ibland oss. Ni har gifwit er under wårt beskydd och wåra lagar. Shut ni! Nag tyckes wara fäfer på min faf, säger ni. Jag will ej fryta. Men min pistol skjuter wäl, jag rår ej derför. Ni må dömma sjelf. John! — ropade han på engelska till betjenten — fafta upp något i wädret! Då betjenten sammanrullade fin näsduf för att fasta upp den, sade kapitenen: Nej, nej! Något mindre, en fnapp, ett silfwermyat eler något dyliftl — Betjenten tog nu ett plommon ur fifan, och faftade det högt i luften. Kapitenen fig: tade, köt, träffade: plommonet flög fprus