Norrländska Korrespondenten – 11 november 1857, sida 2

tande i många bitar. — De kringstäående grepos af en hemsk fruktan. Majoren war redan lefwande död. Hans läppar, hans ansigte, hela hang fropp darrade krampaktigt. Han wille sonas tapper, ban wille för kapitenen tolfa fin beundran, men han kunde ide tala. Af plommonet war hang fru: pe plomberad (förseglad) och tungan lådde wid hand gom. Kavitenen yttrade intet ord om fitt skott på plommonet. Han laddade på nytt fin pistol och ställde fig på fin plats. Äfwen majoren fattade åter pofto. Skjut ni, hr major!, fade kapitenen. Sekundanten wille åter tala oh göra fitt tillfälliga embetes rättigheter gållane de; men kapitenen ropade ångo med sträf och bestämd röst, fom genast bjöd lydnad: Sfjut ni, hr major! Majoren fföt oc felade. skjut än en gång, hr major! Ni bor sigtat illa. Om jag faller, är det en lycka för de andra herrarna här. De hafwa alla i går strattat ät mig, och måfte alla fe min pistols mynning, den ene efter den andral