n nRARnnininia år, att jag är gammal och fan med får kerhet påräkna — (jag tror wel icke ans nat) att wara död, innan de sju åren åro tilländalupna, hwarefrer allt detta mischmasch kommer i gång, ty eljest blef me jig bestämdt galen. Äb nej goda morfar, sade jag, tryckande hang hand; wi skola hoppas att morfar dåde lefwer och är wid sitt funs da förnuft, efter de sju ären. Den gången talade jag ur begges wå ra hjertan; ty nog önskar jag att aubben, fom i grunden är god fom guld, och fnarrig endast i fråga om reformer, måtte få lefwa ännu många år; och sjelf onskar han det ide mindre. Han förer, i lifbet med många andra äldre perfo: ner, dödens namn Hå läpparna, liksom för att göra fig förtrolig med tanken på def oundwikliga ankomst, men önskar dock, inom fis, hjertligen, att den hemske gär sten må dröja få länge fom möjligt. Gubben detraktade mig nu med ett godmodigt leende oc) fade: Ja, ja — det är få det: jag tror hwad jag tror, och du tror hwad du tror; och du får det rätt, det förstas, emedan det nya i alla tider har uträngt det gamla. Der.