Norrländska Korrespondenten – 4 november 1857, sida 3

iiepeQud Det wet jag alltförwäl, ty ännu är du ide nog karl för din hatt, för att hafs wa någon röft med i samhället och wäl är det; ty det går tillvådligt rasande ändå. Rå, men morfar ffall wäl ide bannas på mig för hwad jag ide har någon del utt. Im du ide har del i det hår myntspektaklet, få har du dock bestämdt ingens ting deremot. Du handlar ju lithet med alla andra unga sprättar, herrar Mjölkskägg, fom ännu ide hunnit bli torra bafom öronen, du förordar allt hwad fom är rasande, bara för det är nytt. Och få orera de om framåtffridande, om ljusets seger öfwer mörkret, jemte många andra lika förryckta, som torra fraser, just som man icke i min ungdom wisste bättre än nu att både lysa och segra. Det är wäl också ett bewis på ljus och seger, att konsten går kräftgängen i wärt gamla Swerige? Syvad i Guds namn säger morfar? — Gär fonfien fräftgången, nu, då mu: sif. och målarfonfi? . .