Norrländska Korrespondenten – 4 november 1857, sida 2

slutligen lemna dem på golfwet af dåre duscellen, omedwetna af allt, utom af ett hopplöst elände. Detta öde hade blifwit den stackars prestdotterns, och i der jag beklagade henne, tänfte jag äfven på honom fom werit orsafen till hennes olocka, wåndans de mig derwid instinkrartadt mot dörren, utanför hwilken jag lemnat presten. Som jag ide mera fåg till honom, gick jag ut och fann honom flående långft bort iforridoren med ryggen wänd mot mig, men med begge händerna för fitt anfigte. mSfwarfon skall brinna, ljöd ånyo, fast något swagare, från den numera tills flutna cellen. Preften spratt til, skyndade utför traps pan ner till gården, der wi åter träfs fades. våt of fara hem! mumlade han doft och hastade mot porten. Just fom vor trädde ut genom denfams ma, ropade til of en af dårarne, fom spatserade på gården: Werlden är blott en famling af ffäl: mar od) dårar ... helsa de förre från de sednare! ... . inte så tokigt sagt, eller I bur, ha hal