Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1857, sida 2

infann sig äfwen för att få del af hwad som war å färde. Fabriför Carron frågade då fina dötts rar, om de ej skulle wara bågade att lära fig näget yrke, istället för att hålla på med flera fpråf fom de ändå aldrig skulle hinna att blifva riktigt hemma uti, eller musif fom de saknade anlag för. Wid detta förslag stirrade modren oh döttrarne vä honom, litsom de fruktat att han mistat forständet. mSywad i Guds namn säger du? ute ropade frun förskräckt. Dpavppa fan wäl aldrig mena allwarfamt, utlät sig den äldna dottren, en wacker flicka på 17 år, pappa fan omöj ligt wilja art wi flickor skola befatta oss med fimvla handtwerf, passande för grofs wa farlhänder? Carron sökte wäl att för döttrar och bustru göra begripligt an han endast afsage flickornas framtida wal; men om han talar arabiska, hade de icke haft swå rare at: begripa honom än fallet nu war. Modren gret od) förklarade att om ej dottrarne fingo lara fig frammande spräk, spela, sjunga, rua oc) dansa, få skulle hon sörja fig till döds och berrakta fin