Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1857, sida 3

d:r Maunoir anlände kl. 10 på aftonen. Sedan han öfwerlagt med d:r Lachenal, lät han hälla ett ljug för den sjukes ansigte, och kastade på de närwarande en dlick, bwari tydligen uttalade sig de orden: Det år mydet allwarsammare, än hwad ni fade. J sjelfwa werket hade Eugene Sue under de passerade så minuterne träffats af en bemivlexie, som förlamat hela wenstra sidan. Det insjunkna ansigtet, den stirrande blicken bädade dödens annalkande, och d:r Maunoir förklarade hwarje åtgärd fruklos. Frän detta ögonblick, från Lördagsafton El. 10 til Mändagsmorgon kl. 6 55, då han utandades fin sista suck, läg den sjuke utan besinning. Under denna 33 timmars dödssömn rörde han fig tnappr och talade blott ett ocd Hans båda tjenare stodo wid dödsbädden; han räckie bem fin hand ach fåg vå dem med en mild blick; sednare yttrade han: A boire! För öfrigt röjdes ej något symptom af smäårta, ban förblef lugn, od blott rosslandet antyds de, att lifwet ännu icke alldeles slocknat. Då Eugene Sue på Lördagsmorgonen märkte försämrirgen af sitt tillständ, yttras de han beslutsamt till öfwerste Charras: Min wän, jag will dö, fom jag lefvat, cn fritänfare. Han lade en synnerlig tonwigt på de sista orden. Hans onflan blef uppfylld.