Norrländska Korrespondenten – 24 oktober 1857, sida 3

1r. Några betydliga oordningar hafwa icke afhörts. — — — — Penningens dämoniska makt. En rysk tidning berättar följande ry8e liga tilldragelse från Petersburg. Gref I we Siis fullmåftige går att för fin herkes rälning hos en bankir lyfta 150,000 rubel silfwer. På återwägen år han olycklig att tappa penningarne. En fattig emdeloman, som kommer efter honom, hittar dem, följer honom i spären till hang hus och får weta grefwens namn hwars fullmäktig han war. Den fattige embetsmannen wille gifwa den, fom han trodde slarfwiga fullmäktigen en tillvåttawisning, iemnar således ide tillbaka penningarne åt honom, utan wille göra det åt grefwen sjelf följande dagen. Hemkommen iill fin hustru hade han att uistå en häftig strid; hon wille behålla penningarna och bönföll hos fin man att ide återbära dem. GCf ter mycken ångest och redan anande något ondt skyndar han följande dagen till gref wen, för att återlemna dem. Men se; han emottager dem ej. De hafwa re dan kostat min trogne förwaltare lifvet; ban har förtwiflan öfwer sin förlust denna natt tagit sig afdaga; gack med edra venningar; jag will ej hafwa dem. Af samvetsqwal söndersliten återwänder den fattige embetsmannen hem och finner att hans hustru af förargelse deröfwer, att hon ej fick behålla penningarne hängt sig. Skakad af denna syn skär han ned liket och hänger fig sjelf i samma rep lemnande efter fig de 15,000 rublerna och tre far der. och moderlösa ban. — — — — — Pilgrimens graf. Tränsjukt blickande på nakna sanden, Färdas solen öfwer ökenlanden, Der ej ljud, ej ens till lif ett spår, Ewig tomhet, så långt blicken när. Småniagom sig sommardagen bergar, Det blir natt; hwad år det månen färgar Der i sanden? — Några menskoben, Bruna, murkna oc) förbrända ren. Hwem är denne, fom ett oblidt öde Fjerran ifrån lefwande och döde år begrafwit —2 Midnattsstjerna, säg: Swavan gick i ölnen ut hang wäg? War det en Johannes förd fom denne Hit af anden, hwilkens magt wi känne, Eller snillet, gäckadt af sin tid, Som från werlden drog att soka frid? Eller kanske något brustet hjerta, Som för Gud och natten sjöng sin smärta, Någon främling uppå sorgens ö, Som drog hit för att i frid få dö? Nej. En pilgrim stadd på långa färden — På försonmgsresa genom werlden — Stannat här; förn resans mål han hann, Anden genom döden friden fann. Ad, framom hans tjäl gå inga wärar, Som beströ hans hwitgrä läcke; tårar