Norrländska Korrespondenten – 21 oktober 1857, sida 3

åter wända och wistandes tillsammans med den hon bäde fruktade och föraktade. Hon tillbragte fina dagar och nätter i tårar och fick snart ännu större skäl till sorg, af den brutala behandling hon erfor af fin förförare. Hennes barn war hen: ned enda tröst och hade det ej warit för honom och för fruktan att ofwerlemna honom till det demoraliserande inflytandet omkring honom, skulle hon lagt fig ned och dödt; men hon lefde för honom — för honom föfte hon återwända Osborne från hans oupphörliga fortffridans be på brottets bana — för hans skuld föredrog hon undergifwet både flag och förebråelser. Slutligen utdöt Osdorne sitt skändliga lefnadssatt mot ett ännu ständligare: han blef sjöröfware och förde ändock med sig Cecilia och hennes barn. Detta war höjden af hennes elände; hon foll nu af dag efter dag och sorgen stulle snart ändat hännes lif, om detta ej blifwit påskyndat af Cain, fom då hon en gång förebrådde honom hang brotts liga bana och wisade honom def följder, slog henne med sädan wåldsamhet, att hon dukade under för slaget. Hon dog med en bön på fina läppar, att hennes