Hwarjehanda. Ett skålpund bomulls resa. För ide lång tid sedan skickades ett par fet, innehållande musslin och wågande 1 stälpund, från Glasgow till London. : Detta musslin har följande historia: Boms ullen fom från Förenta Staterna till Liverpool, for derifrån til Mancbefter, och blef spunnen til garn. Från Manchester reste den till Paisley och lät wäfwa fig. Så gick den till Ayrschre för art bli pressad, till Dunbarton för att bli fårgad, åter till Paisley för att bli tryckt och flutligen till London för att såljas. Derifrån fom mueslinet till Göteborg; i Gör teborg köptes det af en Wermländska och fom till Filipstad. Når det war uislitet föptes det af en lumphandlare fom fålde det til Klippans pappersbruf. Bruket gjorde deraf paper, och nu tryckes kanske derpå just denna berättelse, och med ett eremplar återgår kanhånda en del af bomullg-ffälpundet till London, eller refer till Kamburg eller Paris. Då har det gjort en resa af 600 fwenska mil till siös och 200 tll lands samt bidragit till 200 personers utkomst. Spelmannen. Bland många andra olydor, fom öfmwers gingo fäderneslandet under Carl XII:s frig, war äfwen pesten. Den härjade på wifa orter, såsom på Åland och i Blekinge, få att halfwa befolkningen utdog, och i en församling i Småland wid namn Åbs funnos efter sjuldomens framfart ide mer ån 2 farlar mellan 20 oc 60 är öfriga. J Stockholm dogo mellan 20 och 30 tufen menniskor. Bland många sorgliga upptrås den, fom derunder inträffade, omtalar Fryrell i fina berättelser om Carl den XII äfwen följande löjliga händelse: En gammal blind spelman fatt wid stepvodron och tiggde. När en hop slantar bunnit samlas i hatten skaffade han sig bränwin, tog ett arundligt rus och föll derpa i en lika grundlig dwala. Nu fom en af likwagnarna. Körarne trodde frelmans nen död af vesten, lyftade honom vå wagnen, förde honom med de andre frops varne utom Raden oc) kastade honom i ten fora likgropen. Mannen? domning war få djup, att han ide märkte bur han handterades, och lifförarne ej beller, att pan lefde. Men händelsewis Hade han blifwit liaaande oskadad i ett hörn af gropen. Efter några timmar waknade Han, kände gigan qwarbunden wid ar. men, trodde sig ännu sittande wid freppse bron, oc började derföre spela och fiuns: ga: Till dig af hjertans grunde I min. nöd ropar jag, o. s. w. J dersamma natkades en annan likwagn. Körarne hörde fängen ur grafwens djup. De stannade, lyssnade, undrade; men togo mod till fig oc smögo dit. Wid lindet af deras feg fade spelmannen: Kå re wänner! Jag wet ej, bur det är. Hår bar jag setat och soelat en ling flund, men ingen gifwer mig en flant; oc jag bör ej ens att någon går förbi. Jag tror hela staden blifwit urdöd i pe fien. sssskk, F(FCwwwmUWAA