Norrländska Korrespondenten – 14 oktober 1857, sida 2

H. nnnnnnnnnnn — gick hasligt, men klart och målande sitt sorgliga lifs alla skiften, med en sanning i rösten, något få öfwertygande, få oftyls digt i den öppna, fria blicken, att alla ähörarne trodde honom och knappt hade han slutat fitt tal, förrän juryn töcktes otålig att uppstiga och fälla fitt utslag til hang förmån. Men domaren stod upp wåndande fig til juryn, fade att det war hans sorgliga pligt att nödgas påminna dem det de hittills blott bört den anklagades egen utsago, hwilken, ehuru både rörande och nästan öfwertygande, dock ej wore något bewis. — Ad! utropade Francisco, hwad bes wis kan jag lemna, utom deras, som stå tillsammans med mig inför skranket, hwilket ej fan antagas? Kan jag åter falla de döda från grafwen? Kan jag wänta, att de fom blifwit mördade, skola uppstå att bewisa min oskuld? Kan jag wänta att don Cumanas skall uppträda här att wittna til min fördel? Ad! han fänner ej min belägenhet, eller han skulle ilat till mitt biständ. Nej, — nej; jag fan ej en gång wänta att den spanska flican, hwilken jag sednast lemnade mitt bestydd, stall inställa sig på ett sädant