Norrländska Korrespondenten – 7 oktober 1857, sida 2

— Det är Francisco. Ingen fiöröfe ware Edward — utan min räddare. — Ha! ha! skrattade Hawkhurst håns fullt. ty han märkte huru sakerna stodo. Edward Tempylemore wände sig till honom med en frågande blid. — Hal hal fortsatte Pawkhurst. Han skulle ej wara en sjöröfware oc är äns då kaptenens fon. De qwinnorna; hwad wilja de ej swära på för att rädda dem fom de älska. — Om han är kaptenens son, hwarför striden j då? frågade Edward. — Emedan jag nyss skjutit hans skurk till fader. — Edward, fade Clara högtidligt, detta är ingen tid för förklaringar, få sannt jag hoppas på saligheten har jag talat sanning, och tro ej denne nidina. — Ja, fade Francisco, fom nu rett fig i fittande fällning, tro honom då han säger fig skjutit kaptenen, ty det år fannt, men få widt ni will behålla er själs frid, tro ej något ondt om detta unga frun. timmer. — Jag wet knappt hwad jag skall tro, mumlade Edward Templemore, men som fruntimret säger, detta är ej nägon