Norrländska Korrespondenten – 3 oktober 1857, sida 3

båten — kunde detta wara Clara! War detta den afsky, det fåfänga motständ hon i fin föllning borde wisas Under känslor för hwilfa han ej wågade göra sig sielf redo, lade han bort kikarn och fat tande sutt swärd sprang han i båten fom läg färdig lägsides och befallde de andra att följa fig. För enda och första gängen under sitt lif fände han sitt bjerta fjunfa inom fig då han nalfades en fienide; en rysning gick öfwer hans fropp och förfärliga tankar bemäktigade fig hans inbillning, då han fom att tänka på fö rofrarnes slappa moral och tygellösa was nor. Då han nalkades stranden ställde han sig upp i båtens akter, blek, dyster, med skälfwande läppar, och med en åns Tgeft fom ffulle warit outhärdlig, om ej en brinnande hämdlust aifwit honom skrafter dertill. Han knöt handen framps saktigt om sitt swärd, medan det snabbt klappande hjertat tycktes med hwarje pulsslag uppwäcka inom honom tanfar på blod! blod! blod! (Forts.)