strömma öfver skogens sten och etock, så nu öfver tand och tunga strömma klara orden. Ilvi då mörda mig? Hör, du skolmästerman! du moder ömmal — Hvarför, hvar ör kallas hon väl helig? Hvarför kallas hon allmännelig? Så den arme gossen, tokig slagen, jagad bort för utanlexans skull, frågar utan svar, ren tredje dagen. Då de finna honom — ande full, som de gamle om hvar tokig trodde; ty från berget, der han ligrat sig, ropar anden, sem i honom bodde, etändigt: hvarsör kallas hon väl helig? hvarför kallas hon allmännelig? Hon? Hvem är den hon, som anden menar, Månne kyrkan? Kyrkan på sin ö, byggd med menskohänder utaf stenar, hon, som syns der öfver skog och sjö? Månne skolan, lilla röda huset, invid kyrkan stödd så systerlig? Eller stugan, lyst af aftonljuset? — Ack nej! Hvarsör kallas hon völ helig? hvarför kallas hon allmännelig? Helig är visst icke sockenkyrkan, utaf syndare besökt, som byggd; åfven skolan får ej barnets dyrkan då hon öfvar minne blott, ej dygd. helig aldraminst är modrens stuga: der den själ nyss mördats, som i sig icke kunnat bokstafsläran truga. Ack nej! Hvarför kallas hon väl helig? hvarför kallas h on allmännelig? Männe statskyrkan då anden menar? Kan allmännelig hon kallas väl, som förjagar likaså, ej enar, ej fördrar hvar frigjord bokstafeträl? Kan hon kallas helig derutinnan att med läsare hon uppfylit sig, idel utanläsare och innan? Ack nej! Hvarför kallas hon väl helig? hvarföre kallas hon allmännelig? Arme fånge! Sitt du med din fråga tills ditt klufna hufvud läks igen, mången nådens sol skall från dig tåga, mången ock från oss, de kloka, än. förrn vär kyrka herrligheten kallas, förrn sin urbild fullt hon närmat sig och en tro, ett kärlekslif blir allas: — då ditt hem, din skola blir en himmel, der de icke mer sörjaga dig. (8. T.) inswar, bade amiralen likwål medtitan