Norrländska Korrespondenten – 23 september 1857, sida 3

— Nej, och irte heller bror jag mig om det, swarade viraten. — Kanbanda likwåtl. om ni får weta, att jag är guvernörens dotter! utropade Clara, stöstande bonom ifrån fig. Ja, wid himlen, br ni ef rätt, wackra dam! Der bryr jog mig wisst om, ty en guvernörs dotter bör åtminstone staffa oss en ansenlig lösen. Hit gossar och hjelven mig ett litet tag; bon stretar emot som en ung muläsna. Bry er el om wattnet! kasta faten i båten igen; ty här hafwa wi rikat på ett pris, som är wård beswänet. Clara ropade på hjelp; men hennes mun förbands med en näsduk och hon nedbars i båten, form genast rodde iillbakas till skonerten. Då styrmannen fom ombord och raps por:e ade fin fångst, blef den öfriga be. fästningen förtjust öfwer denna tillökaing t deras prisvenningar. Cain kunde ua turligtwis ej säga något häremot, då det stulle för mycket afwilit från hwad ban förut gjort och gifwit ytterligare styrta åt be misstankar, fom Hawkhurst utspridt och hwilka Gain sölte på alt fått förs skingra. (Ferts.)