Norrländska Korrespondenten – 19 september 1857, sida 2

premierlöjtnanten, då skonerten skymtade fram på ungefär en kagellängds afstand från deras lovartebog. — DÅ hon år ful of män, fir, fade masterr, seende gå henne genom nat: kifarn. — Sfjut af ett skott på henne! sade faptenen. — Pang! Roken dref undan och ffos nertens föttodpsegel, fom hon Höll på att giga, låg ofwer sidan. Kulan hade råkat fockmasten och skurit den twärt af et: stycke nedom salningen, få att Förför fet för ögonblicker war fullfomligt ur stånd att röra fig. — Sfonert, åhoj! Hwilken skonert är det? — Hans majestets skonert Försöket. — Sänd genast en båt ombord. — Ja, fir. — Båäs upp karlarac! Minska segell Fregattens ovram oc undersegel intogos och storseglet gigades ll masten. — Signalman hwar ligger nu den andra stonerten? — Stonerten, fit? Hon är after om of, swarade denne, fom liksom alla de öfriga warit så ifrigt upptagen med Före