stulle blifwa händelsen och mid denna föreställning fick hans orda genius åter makt med honom och han tänkte blott på att hämnas det anfall som skott mot hans lif. Sälunda irrade hans tankar omkring utan att han fattade någor beslut, tills han ändtligen fattade mod til sig att låta skicka efter Francisco. En mörf, dyster fart, fom Francisco ej förut fett på skonerten, lydde fapres nens befallning. Bojorna upplöstes och Francisco fördes ned i kajutan. Kaptenen uppsteg och lillstängde dörren. — Föga wäntade jag att få se er här, Francieco, sade Cain. — Det war wäl möjligt, swarade Francisco oförskräckt; men nu har ni mig äter i ert wäld och fan utöfwa er hämd på mig. — Jag känner ingen, Francisco, ej beller skulle jag hafwa tillätit er att blifwa utsatt på sandbanken om jag wetat af det. Äfwen nu, då wårt företag gått om intet genom edert förwällande, fäns ner jag ingen wrede mot er, ehuru jag får swårj att skydda er för de andra hat. Det gläder mig werfkligen att fin. na er wid lif och jag har bittert sörjt