Francieco säg genom mårkret åt uthus fen till od märkte en gaupp mån fom nalkades. — Jo, Diego, de hafwa förfardigat stegar hwilka de föra med sig. De erna siorma fönsitren. Kalla dem alla hit upp, ty nu gåäller det. Spaniorerna ilade upp och fyllde rummet, fom bade tre fönster i fronten med utsigt öfwer strömmen. — Skola wi skjuta nu, senor? — Nej — nej; skjut ej förran nt funs nen fåtta bössmynningarne för Pannan på dem, De funna ej uppstiga mer än twå på en gång mid hwarje fönster, och fom noga ihåg gossar, att wi strida för wåra if. ty te lemna hwarken nåd eller pardon. Ändarne af de grofwa stegarne syntes nu öfwer fönsterposterna, och under liflige hurrarop började de bestiga dem. Francisco stod wid det mellersta fönstret, då Hawkyurst framtradde med sabel i hand. En musköt som riktades mot ho. nom, stöt han åt sidan och kulan fnuds dade förbi utan att skada honom. (Forts.)