litet före mörkningen följde Han fin be fälhafware i land, medan Försöket låg med en Lanterna på masttoppen. — Ännu en gång Har jag dig åter, min dyraste Ctara! fade Edward faftans de undan Hennes långa flöja oc trydans ioe henne t sina armar. — Ja, Edward, Ännu en gång — men jag fruftar blott art der år den fifta, ty min kammarjangfru, Jncz, har warit sjut och biktat för Friar Ricardo. Jag ar swarligen rädd för, att hon, i den tron att hon skulle dö, bekännt allt för honom. Hon ar bättre nu. — Hwarfor skune ni tro det, Clara? — Ad ni wet ej ywad för en lätt stråmd tofa ben Jnez år da hon är sjuk. War religion är ej itka er. — Nej, det är den ej, min älskade, i men jag wiu lära dig en bättre. — Så får ni ej fåga, Edward. He liga Moderl om Friar Ricardo skulle höra er! Jag tror ar Jnez måtte hafwa sagt honom allt, emedan han så all warligt fäster fina mörku eogon På mig. J gär fade han till mig att jag ej diktat länge. — Bedc honom sköta fina egna göromål,