den (ida wiken bakom klippan — den år ej stort längre bort och der är en grotta ywar jag fan wänta. Nästa gång måste det bli der. — Det skall bli der, ålffade; men är det ej för nära stranden? Fruktar du ej för besättningen i båten, fom måste fe dig? — Men wi funna lemna franden, Het är Ricardo ensam jag fruktar för — och Donna Maria, Barmheriige hims mel! Om min fader wisste allt woro wi förlorade, woro skiljda för ewigt! Här wid lade Clara sitt hufwud mot Edwards skuldra och gret bittert. — Ni behöfwer ej frukta något, Ela ra. Hwad war det? Jag hörde ett prasslande bland orangeiräden. Lyssna! — Sal ja! hwiskade Clara hastigt; det är någon! Bort! älskade Edward, bort! Clara skyndade från hans fida och ilade undan mellan träden, medan Edward flyende på den trånga och klippiga stigen snart war nere wid stranden och i bår ten. Försöket antände till högqwarteret och Edward anmälde fig hos amiralen som äterkommen.