lyckades nå den bögre punkten på sandbanfen, dit han förlagt bäten och sina ofriga förnödenheter. Förblindad, fom han svar af regnet och der salta stänket, funde ban ej urffilja någonting oc stupade wåldsamt omkull öfwer en af wat:enankrarne och slog bufwudet mot fin kina. owar war då bäten? den war borta! — troligen sopad undan af de uppretade böljorna, ägde han blott medel art för några dagar förlänga sin tillwarelse och sedan dö, Werkan af slaget mot kistan och den stöt hans förhoppningar fätt genom bis tens förswinnande, öfwerwäldigade vbonom, och för nägon tid förblef han i ett tillstånd af känslolöshet. När Francisco återfick sina sinnen, war scenen äter förändrad. Hela hafsytan war i der förfärligaste uppror, och boljorna röto lika wildt, fom orfanen. Hela sandbanken, med undantag af den del hwarpå han stod, war nu betäckt af watinets ursinniga tummel, oc) äfwen dens na tillsloktsort war ej fridlyst, då någon gång en ofantlig bölja, törnande fig öfwer be andra wågorna, udredde fitt raseri ända till hans fötter. Francisco beredde fig att dö! (Forts.)