eller störde detta naturens förfärliga luan. Först då nattens skuggor förmorkuade den omgifwande wattenöfnen wågade ban sig fram från sin tillflyktsort, ehuru han äfwen nu fann föga lindring, emedan Det låg i luften en onaturlig dofbet, när sian gränsande til q väfwing, owanlig äfwen i detta klimat. Francisco kastade ögonen upp mot himmelen och förwåna des att ej finna några stjernor sånliga, utan eti tjockt töcken betäckande hela luft tretsen. Han riktade blickarne ned ät horizonten och äfwen den kunde ej ur skiljas; rundtomkring upvreste fig en duns fel töckendådd. Ej en krusning märttes — hela den wida oceanen tycktes ligga i dwala, i ett tillständ of lethargi och förslappning. Han strök undan håret från fin feberheta panna och ännu en gång öfwerskädande den oånolige, lislö sa öknen, sjönl modet inom honom och han kastade sig ned på sanden. Der läg han flera timmar i ett sinnestillständ fom gränsade till förtwiflan; tills han till slut återkommande iill sans, uppreste fig på fina knän od) bad Gud om siprka att med tålamod underkasta fig hang wilja.