Norrländska Korrespondenten – 19 augusti 1857, sida 2

iiii YÄKKa art sWukas af den wida, obottneliga ecee anen, intill hwilken horizonten slöt sig vå alla sidor omkring Honom och med yuru ringa förhoppning om att funna undfomma! Hundratals mil från nägon warelse på hwars biständ han kunde räfna, och såson enda medlet att komma till dem en liten bår — ett blott nötskal, ywilken den första wind fom bläne hår: dare än wanligt, oundwikligen skulle förs störa. ådana woro Franciscos första tans kar, men han hemtade sig snart fran denna owanliga misströstun. Han war ung, modig ful af hopo oh egde denna tänela af kraft, af förtroende til fig sielf och fina aasträngningar, fom finnes hos hwarje menniska och som tilltager od lifwar of förhållande til wå:a faror och swårigheter; denna siälens spän, stigbet som bewisar def gudomliga ur: sprung och dess odödlighet. Så qwafwande war bettan att Frans cisco nästan flämtade för att funna ins suoa tilrådligt luft att dermed funna uppehålla lifvet. Hela dagen låg han under betäckning af båten och ej en winds flägt krusade der genomstinliga wägen