zer man fig någonkädes till bords, får stannar blicken fåferligen först på en ofant tig skäl, sylld med ett bwitt pulfwer, fom wid närmare undersöfning wisar fig Mur ra socker. Äfwen i brödet blandas socker. Soppan är få föt att man efter ett par skedar har nog deraf. Man fattar mats sedeln; der står spenat med ägg och bönor med kalfköttsfrikadeller — wålan, spenat är förträfflig mat, bönor icke mindre, och falffeifadeller äro heller ingalunda ant för afta Förskräckliga milla! spenaten år söt, denorna ännu sötare, till och med frifas dellerna äro stefta med foder, och nu följa efter hwarandra föra råtter af risoch andra giyn, föta kompotter och slutligen de omtyckta stickelbaren, hwilka öfmergju tas med mjölf, och bestros med en oerhörd qwantitet foder, för att derjemte dämpa deras skarpa fora. Så rent of ofornute ugt hushällar man der i länder.