tena kraft saknar wapen. En politisk feberyrsel uppwäckte förra gången en tillfällig rörelse, denna grep det menskliga sinnet och wår regering delade menskligbetcas lott. Månne ej denna regerings förhållande i dag företer en wiss likstämmighet, då hon nu tyckes likasom wilja ställa fig i spetsen för en rörelse af en an: nan natur? Må den dock ej i fin wålmening genom detta steg fe förspillas den evangeliska anda, som i sekler gifwit oss styrka och enhet och må ej forslagets följd blifwa ett opåkalladt störande af det jam. ljud. hwarmed hela nationen i den onda som den goda dagen till den högste uppe stämt sina lofsänger och tacksägelser. Må Swerige aldrig få se lossas de fristliga kårlekoband, hwarmed def innebyggare al: tid känt sig med fin konung och sins i mellan förenade och, hwad wärre wore, må aldrig några forhastade lagar rubda be heliga familjförhållanden, hwarpå hela samhållsbygnaden hwilar! Hwad har då wåällat ett steg of få ut. omortentlig omfattning? Står här sä illa till i landet, att det onda skall botas med fara af ett wärre eller genom att med 129 godfanna mitssbruf, fi wadliga att de i sekler ansetts böra belåggas med swårt answar? Siola en ringa hov eller nå. gra enffildag fordringar nodwandigt till fredsställas, wore det än med fara för samhålletö lugn? Wår regering erfåne ner sig alltjå sakna medel och förmåga att undanrödja anledningarna til klagomålen. Nej, säger man; tiderna åro andra. Upplysningen, fördrugsamheten, friheten, otade andliga behof fordna reformen. Landsförwisning är ej mera förenlig med tidens anda. Ett affall har hittilla ansetts fom en handling, innebärande wådor för fam hållet, mindre fom ett brott, det der fun de försonas med wanliga straff eller böter, och den affallige eller med samhållets lagar missnjde har betraftats såsom den der just derigen om skiljt fig ifrån detjamma. Anmärfas bör hår, att landeförwisning, hwad nu kallas ett onaturligt straff, af katoliciemen tillämpas fom en nåd, wid förbrytelser af ifrägawarande art. Hr föredragandens påstående att rättabegrepp, fom åro i strid med dem om fyrklig enhet, numera gjort sig gållande år wen inom den fatholska förfan, innebär en nyhet alldeles i motsats mot allt hwad man hittills har fig bekant om denna fyr kas nuwarande stallning och werlsamhet. Ligger det ock en upplysning i att li kasom godkänna willfarelser och med allmån lag nåra befrämja deras spridande? Samhället och fyrkan skola alltså frånjäga fig all rätt att freda fig för fråmman. de intrång i wåra andliga förhållanden. Fördragsamheten, säger man widare, ligger i protestantismena ide. Ja mål! denna lider gerna främmande trosläror bredwid fig. Fördragsamheten åter ans wänd fom ett medel att upplösa eller uttränga egen på Guds rena ord grnndad kyrla, deri man genom ett döpelse förbund