er öppet, att buru ryslig än denna in: skränkta vlats år, föredrar jag den dod framför att längre förblifwa i ert fållskap. Jag skall genan föra upp min kista. — Nej, nej: detta ingick ef i wår öfwerenskommelse, fade Hawkyurst. — Jag wådjar till hela besättningen, om ej hwar och en har rätt till sin egendom. — Sannt, fannt! swarade ala och Hawrkyurst måste ge med fig. — Må ffe då. Franciscos fista nedbars i båten. — År det ej något mera nu? frågade Hawkhurst. — Jag skall wäl hafwa watten och proviant. — Nej, swarade Hawkhurst; men då de fleste woro af motsatt tanke, mäste han ehuru ogerna, gifwa med sig och kronmännen langade ned i båten twå ankare med watten och några fläskstycken, hwarjemte Pompejus stack i Franciscos hand en metref och några frokar. — Tack, Pompejus, sade han; men jag har glömt den der boken i kajutan, — ni wet, hwilkep jag menar,