historia. (Forts. fr. föreg. :o.) J stället upplifwades det gamla bruket att refande sjelfwe med wåld för skaffade sig skjuts. Klagomålen deröfwer blefwo allt allmännare, hwilket föranledde samme konung att år 1569 förbjuda attta ga stjutshästar eller bruka fri fordenftap; dock undantogos derifrån de, som men umåra egne bref åre förpassborde, kurirer och riksråd, då de i tjen steärenden fårdades. Andre, som fordenftap behöfde, hette det, må taga sig håstar Hos gåfte gifwarne eller andra, hwar de dem bäst bekomma funde, och gifwa derföre hwad fom tillbörligt och lideligt wara kan. Tillika beslöts der taverner skulle allestädes widmakthållas efter såsom i Swerges lag förmäles och de warit förordnade, på det wägfarande hos dem mätte bekomma sitt nödtorft för en skälig betalning. Konung Johan wisade mycket nit wid behandlingen af denna wigiiga fråga, och ej minore ån åtta serskilta författnins gar i ämnet utfärdades under hans regering. Det stadgades i ett patent af den 1 Sept. 1584, att statens tjenare och adeln samt deras tjenare, Då de rikets ärenden foro, skulle wara berättigade att af gästgijwaren erhålla sijuts mot en wiss lega, i hwilket affeende de skulle förses med ett befynnerligit wartedn; men den, fom ide egde något sådant att uppwisa, fick komma öfwerens med gåstgifwaren om legan; hwarom ide, få må den gå til ford, fom sjelf häst ide Hafwer. Konung Kurl IX hade åter bestämt en wiss lega äfwen för resande i enskilta ärenden; men genom en af Gustaf Adolf år 1615 ut färdad förordning förklarades ånyo, att resanden i enskilta ärenden ide owilforlis gen wore berättigad till skjuts, med min dre han wore en konungens tjenare eller adelsman, i hwilket fall en wiss lega skulle erläggas, men finge alla andra sörlikas med tavernerne det bästa de wele. Utom det att enhwar förordning, som om skjutewäsendet intill nämde tid warit utfärdad, innehåller ett längre eller fors tare referat af de klagomål, hwilka från allmogen til regeringen ingått, rörande det beswär, fom af skjutsen föranleddes, är nämde förordning 1615 särskilt mårts lig för den mörka skildring af ställningen uti landet, som deri förekommer. Det heter! nemligen, att oaktadt förbudet mot fri gästning och skjutsning, få wore allmogen nu fom förr deraf betungad, ej njutandes huseder hemfrid, ej frid på wågarna och deras rätta resa oh blifwa ändå derofwan uppå med hugg och flag fom oftast öfwerfallne. Sannolikt hindrades sistnämde konung af de stora krigen att widtaga några hufwudsakligare mått och steg får skjutswäsendets ordnande; men året nåäst efter hans död utfärdade regeringen en författning, hwarmedelst anbefaldes, att för be redande af mera jemnhet i i fljntsningsber swäret skulle de, fom afsides från de stora wågarne bodde, hos länsmännen hafwa hållhästar för dem, som reste i konungens —— —