d-iinii — pejus smugit sig akterut för att, i fall de funno kaptenen sofwande, bemäktiga Franciscos pistoler och nägot ammuni tion. Kronmannen gled först in och stud sade tillbafa då han börde Cains röst. De qwarblefwo lossnande mid fajutdörs ren. Nej — nej, mumlade Cain, han mäste dö — fåfängt — bed ej, awinna! — jag wet jag mördade dig — bed ej — ban dör! En af silfwerlamporna brann ännu med ett matt sken, tillräckligt att lemna en dunkel öfwersigt af föremålen. Fran cieco, som hört Cains ord, steg in och gick fram till sängen. Pojke! bed ej, fortfaite den fofwande, liggande på ryggen och andades tungt — bed ej qwinnal i morgon dör han. En paus följde liksom pan lyfnat til swaret. Ja, fom jag mördade dig, få will jag mörda honom. — Afskum, fade Frarcisco med höge tidlig stamma, dödade du min mor? — Ja — ja, swarade Cain ännu fofe wande. — Och yuru? fortfor Francisco, som wid detta erkännande blef fullkomligt lif I giltig för uppräckt.