Ulcposttu Juät TIC Å1tAUuL 1 gawarande af utskottsafdelningens förslag till yttrande i ämnet som är af följande lydelse: Klagomålen öfwer wåldgästningar och friskjutsningar gå långt tillbaka i forntis den. För afhjelpande af de öfwerklagade olägenheterna derutinnan utfärdades redan af konung Magnus Ladulås år 1285 en stadga, hwari påbjöds, att ingen wägfar rande man skulle gåsta utan mot penningar, och att i hwarje by en särskild per fon skulle förordnas att på dessa wilkot åt wägfarande tillhandahålla hwad som tarfwades, äfwensom att ingen fick taga fristjuts, fom ide hade konungens bref dertill. Sedermera låt Magnus Smek åren 1335 och 1344 påbjuda, att wid allmänna wågar få kallade taverner skulle inrättas oh ftorbyområttare, der tawerni ej wara funde; och sattes hårdt straff så wäl för den, som wåldgästning gjorde, som för den, hwilken emot egarens wilja tog def häst och den nyttjade. Une der skydd af dessa författningar samt till följd af den år 1442 utfärdade nya lag, uti hwars 24 kap. af konungabalken de äldre författningarne erhöllo större ful: stäåndig het, fom allmogen i åtnjutande af något slags hägn emot wåldgästningens olägenheter. Men unionstiden kom, och den mannamån, hwarmed swenska folket derunder behandlades, medförde menliga förllaringar och tillägg uti skjutsförfattningarne, såsom: att, På herrskap redo genom landet, twå hästar för hwar kunde läggas till bonden; äfwensom att, der taverner ej wore inrättade, åboer på hem man och torp i allmänhet wmworo förplif tade att under tillförordnade rättares ber medling åt wägfarande herberge lemna och skjuts förskaffa, ifwvål alla andliga och werldsliga frälse landtboer från all sådan gästning och gengärd undantagne. Båda dessa sist anförda stadgar blefwo dock af Sten Sture den äldre återkallade! genom en förordning af år 1481, hwari föreskrifwes: att ingen, hwarken andlig eller werldslig, fattig eller rik, skulle emot wanlig ersättning undandraga sig att wägfarande herbergera och förhjelpa. Fo: nung Gustaf I fann fig likaledes år 1542 föranlåten att, till hämmande af de inrotade missbruken i afseende å wägfarandes frigästning och skjuts, stadga: att äfwen hofmän, som i riksens resor stadde woro och hos allmogen njöto hus och nödtorft, skulle på samma fått fom andra wägfarande sådant för fig betala. Oaktadt sålunda, enligt det ofwan anförda, få wår all slags fristjutsning och frigästning blif. wit förbjudne, säsom oc taverner til de resandes tjenft och fortskaffande påbjud. ne, återkomma dock allt framgent flagomålen dels å öfwerträdelser och mifbruti förra fallet, dels öfwer försummelse och uraktlåtenhet i afseende på det senare. Så finner man under Erik XIV:S tid år 1561 ånyo påbjudet, att gästgifwaregårdar eller taverner borde upprättas, hwarest resande stulle emot betalning erhålla både stjuts och annat nödtorft. Något fårfilt understöd för upprättandet af des sa tadperner synes tillkommunen hafwa utgjort; men då konung Johan III indrog detta understöd, hade sådant till följd att taverninrättningen i det närmaste upphörde. CForts.) Ny FoIKRvisa. 411111 2 a