Norrländska Korrespondenten – 8 augusti 1857, sida 3

ota amnen; men de anwåndas der på Helt annat sått än fom fler wid friftendomsunderwisningen. Sedan lärjungen ge nomläst ett lärostycke för fig sielf, förhö res han nemligen af läraren i ändamål att lära känna, huruwida lärjungen rätt uppfattat det lästa. Läraren gör alldeles fria frågor, och lärjungen swarar fritt med egna ord och efter som han fattat Det lästa. Detta är ett förträffligt lärofått, bekant under namn af det sokrariska. Ty läraren kan derwid rätta, utwidga och widare förklara det lästa. Minnet tages wisserligen i anspråk hos lärjungen, men det är degreppsminnet, icke ordminnet. Det är ej sådana begreppsfrågor och swar, som anwändas wid swenska ungdomens kristendomsunderwisning. Både frågor och swar äro öfwerlästa såsom rollerna wid ett skådespel. Läraren har sin roll att framsäga, lärjungen fin; men för få kerhets skull behåller läraren boken, för att tjena till suflör både för fig och lärs jungen. När ett ord i det inlarda fiydet blifwit af lärjungen glömdt, så tiger han vårt och det ända miilldess låraren tille hwiskar detta ord, då äter ordströmmen kommer i gång, uti hwilken detta od ut gjorde liksom en fördämning. En del lå rare gör fig ide ens beswåret att suflera det glömda ordet, utan stickar lärjungen helt enkelt tillbaka, att lasa om igen hela stycktt, för det han glömt ett ord. — Det. är otwifwelaktigt, att ett sådant lärosätt icke blott bjuder begreppet wid ord, utan borttager åswen den wördnad, hwarmed kristendomslärorna borde uppfattas. Sedan författaren widare erkänt fomi: terades bemödande att till utanlägningens underlättande förkorta förflaringare ne, men tillika erinrat att Lindbloms fas tekes ändå ide utgör mer ån 44 smala blad, eller ungefår 23 ark, fortfar han: SCFör att en lärjunge wid tio års ål der skall lära ett stpcke utantill behöfwes 10, för andra 20 gångers genomlåsnig. Men nu år det ide nog med att lärjuns gen lyckats att en gång genvwgå fatefes sen stycke för stycke utantill; ty når han fommit till slutet och inlärt det 371:sta moder, få har han glömt det sorsta. Huan måste saledes nu repetera, ty han ffall funna katekesen som watten, det år det allmänna talesättet. Och på detta sått måste han fortfara alla är, ända till dep han får läsa till fin förha natnvardas gång. D. w. s. lärjungen mäste anmwåns da 7 a 8 år för att lära fig 2 och ett halft ark utantill. Hwilken ofantlig förs spillning af tid för det beklagliga ändar målet att förwandla kristendomens höga läror till tanklösa utanlexor! Jag anser denna utanläsning af kristendomskunska. pen wara den största bristen i wår folte underwisning. Jag är öfwertygad, att detta underwisningssätt är til en bety dande grad orsaken till den likgiltighet, hwarmed kristendomens läror i wåra das gar betraktas och uppfattas, och att wi icke funna hoppas fe den naturliga gud jruktigheten hos wårt folk bewarad, utan att denna brist afhjälpes. Förf. talar ock om, huru man till den grad förwexlat dylik torr minneskunskap