Norrländska Korrespondenten – 8 augusti 1857, sida 2

STINA — Jag ärnar ej heller det, min goda gosse, swarade Cain. Surra dem bäda lidsammans och kasta dem öfwerbord. Befallningen ätlyddes genast, 19 piraterna ei allenast bäfwade för sin faptens falla mod, utan woro nu äfwen uppres tade att ett försök blifwit gjordt mot hans lif. Föga behöfdes att binda det olyckliga parets ty de woro få fast slutne i hwarandras armar, att det nästan skulle warit omöjligt att skilja dem åt, och i denna ställning faftades de öfwerbord. — Widunderli ropade biskopen, då han hörde plaskandet; du kommer att hafwa en swår räkenskap att aflägga för detta. — För nu fram desfa, fade Cain med wild röst. Biffoven och hans systerdotter leddes fram till gångbordet. — Hwad ser du, gode biskop? sade han, pekande på det blodfärgade wattnet och på hajarnes rörelser, som foro af och an, begärliga efter nya rof. — Jag fer warelser, fom til sin natur äro rofgiriga, och som troligen snart ftos la sönderslita denna min arma lekamen; men jag ser intet sädant odjut, som du sjelf; Teresa, min älskade, frukta ej, det