med brådskande röt inberåttade att far tyget fått flere skott i wattengången och böll på att sjunka. Cain, fom stod på en af farronadelavetterna med swärdet i hand, lyftade armen och slog till farfen med fästet, antingen det war hang mening eller ej, få att hufwudskålen frog: sades och mannen föll i dåd. — Tag detta pratmafare, för din underrättelse! Om desse karlar äro enwisa, kunna wi hafwa arbetet för intet. Besättningen, fom insäg sanningen i denna anmärkning, tycktes ej hafwa når got att inwända mot bestraffningen och mannens kropp släpades undan. — Hwad förbarmande funna wi win ta oss af dessa, fom ej wisa något för: barmande mot hwarandra? sade biskopen upplyftande sina ögon till himlen. — Tystnad! röt Cain, fom fortfor att förhöra superkargen om rummets inne Hål och hwilkens frågor den arma far: len beswarade få godt han kunde. — Silfmwerfärlen, penningarne till trupper nas aflöning — hwar äro de? — Penningarne ligga i spritrummet, men hwar silfwerkärlen finnas wet iana