Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1857, sida 2

war slagen; men hans brorsdotter, unde wek noga sjöröfwarens ögonkast, och säg sig omkring om hon skulle upptäcka några andra fångar och bland dem fin trotofs wade; men då hon blef warse röfrarnes skäggiga anleten och det med blod befuds lade däcket, betäckte hon sitt avtete med sina händer. D För fram den der farten, fade Cain pekande på tjenaren. Hwem är ni? — Hans nåds biskopens tjenare. — Och ni? fortfor faptenen, — En stackars fafriftian, fom medföljt hans nåd biskopen. — Och ni? ropade han till den tredje. — Superkargen på detta skepp. — Led honom afsides, Hawrhurst. — Behöfwer ni de andra? frägade Hawkhurst meningsfullt. — Nej. Hawkfyurst gaf ett tecken till några af sjöröfwarne, som ledde bort sakristianen och tjenaten. Ett qwäfdt anskri och ett tungt fall i wattnet hördes efter några sekunder. Under tiden hade kaptenen hållit förhör med superkargen rörande steppets innnehåll och stufning, när han hastigt afbröts af en utaf piraterna som