Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1857, sida 2

första skottet, att kanonen war af metall, och ingen skonare skulle kunna föra en jernkanon af en sådan kaliber. War säker på, att hon blott afwaktar dagsljuset och kanonens afswalnande för att börja på nytt. En läng kanon eller twå skulle hafwa kunnat räddat oss, men nu, då hon äfwen har bättre hälar, än wi, äro wi helt och hället i hennes wåld. — Hwad fan hon wara för en, — månne en fransk kapare? — Jag wil hoppas få är od har lofwat en silfwerljusstake åt S:t Antonio, om det ej wisar sig wara något wärre. Wi funna då åtminstone hafwa något hopp att äterse wåra hem. — Hwad inbillar ni er då hon är, Antonio? — Sjöröfwaren, om hwilken wi hört så mycket. — Jesus ware oss nådig! Då mäste wi sälja wära lif få dyrt, fom möjligt. — Så ärnar jag göra, kapten, fade Antonio, wridande hjulet med en spak. Dagen inbröt, od wisade skonerten, fortsättande sin jagt på samma afständ — akterut, utan att den ringaste rörelse funde förmärkas ombord på henne. Det