Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1857, sida 2

böner, fina tärfyllda blickar på fina dö ende landsmän, hwars sista stunder fins drades genom derna heliga handling. På biskopens andra sida stod Don Pyilip de Ribiera och hans twå söner, yng lingar fom nyss inträdt i mannaäldern och fom innehade officersposter i fin monarks tjenst. Ett dystert uttryck hwilade på Don Ribieras panna, fom både för utsäg och war beredd på det wärsta. Den älosta sonen hade fina ögon fästa de på Teresarde Silwas älskliga drag, med bwilken han samma afton utbytt löften om ewig trohet. Men wi maäste lemna dem oc wända äter upp på dåd. Befälhafwaren på det Portugisiska skeppet hade gätt akterut och närmade sig nu Antonio, den gamle sjömannen, som stod wid hjulet. — Jag ser henne ännu genom kikarn, Antonio, och likwäl har hon ej lossat något skott vå nåra twå timmar. Tror ni, att någon olycka skett med hennes långa kanon? Om få wore kunde wi ännu hafwa något hopp. Antonio skakade på hufwudet. ÅJag fruftar, kapten, att wi blott hafwa föga )opp. Jag hörde genast på kaallen af