Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1857, sida 3

— Som ni behagar, fade Francisco, så snart han hunnit sansa sig; samma gör det, om mitt bufwud krossas af er hand, eller jag blir ect mål för hajarne; det blir ändå blott ett mord mera, — Galna dåre! hwarföre frestar du mig få? swarade Gain åter uppstigande och hastigt lemnande kajutan. Den twist, wi nyss beskrifwit, hade ej blifwit ohörd från däck, fom fajutdörrar: ne stätt öppna och skyligbtet blifwit från taget, för utt insläppa frisk luft. Cains drag woro uppbettade, då han steg upp: för trappan. Han blef warse sin första styrman stäende wid luckan och flere af karlarna, fom legat och sofwit akterur, med hufwudet uppresta mot armbägarna, lilsom de lyssnat till samtalet inunder dem. — Det går aldrig ar, fir, sade Ham: hurst, sipyrmannen, skafande rå hufwudet. — Nej, swarade kaptenen, ej en gång om han wore min egen son. Men, hwad skall jag göra? — han känner ingen fruktan. Hawkhurst pelade på en styckeport. — Nar jag önskar ert räd, fan ni