wet, tilläter jag, att man skrattar mitt. ligt wid mitt bord. Kadetten rörde wid hatten och gick fin wäg med en tacksam och lycklig uppsyn. Wi hafwa anfört denna lilla scen på det läsaren må bilda sig ett begrepp om Edward Templemores karakter. Han war den wänligaste, gladasle och mest godhjertade själ i werlden, och tände tid och med wänskap för premierlöjtnanten, fom förföljde honom för hans skrattanlag. Derföre wilja wi ej föga, art gode fen altid gjorde rätt i att skratta och premierlöjtnanten altid orätt, fom wille afwänja derifrän. Som kaptenen fade, allting bar sin tid, och Edwards skratt war ej alltid passande; men det war hans natur och han kunde ej hjelpa det. Han war glädtig, fom en Maj morgon, och sålunda fortfor han år för år framåt att skratta åt allting, belåten med hwar oc en, nästan nästan allmänt omtyckt och utan att hans fria, lyckliga lynne neds trycktes af förtretligheter och motgångar. Han uttjenade sin tid, — höll nära på att få gå tillbafas i sin examen, för det han skrattade och gick sedan äter tid sjös, — befälhafware på en bät wid