Kavten Plumpton war en man med jemt lynne, som war beläten blott han fätt en god middag. Löjtinant Markitall war en man med ett elakt lynne, som skulle kunnat gräla med sitt eget fal: och bröd. — Omöjligt att fföta tjensten fir, om man ej blifwer understödd, fortsatte pre mierlöjtnanten. Denna orakulära anmärkning, som genom de samtalandes olika froppslängd, tycktes lilsom komma ofwanifrän bef.varades af faptenen med ett mydet sannt. — Jag förmodar säledes, sir, att ni ej har nägot emot att jag sätter denna karl på bestraffningslistan. — Jag skall betänka mig derpå, mr Markitall, hwilket hos kapten Plumbton betydde ungefär detsamma som nej. — Jag är ledsen att nödgas säga det de unga gentlemännen äro mycket oftyris ga, fir. — Så äro pojkar alltid, swarade kap. tenen. — Ja, sir; men tjensten måste gå framför allt, och jag kan ej stöta den utan dem.