Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1857, sida 3

0 IS starkare. J en haft lugnade det af, och steppet reste fig på fin föl Återigen tjöt winden och åter igen pressades ffens pet genom wägorna: ännu en blixt wige gade genom molnet, ätföljd af en på afständ mullrande äska. — Stiått öfwer det wärsta, fade ni kapten? Jag har en aning, att det märsta återstår, mumlade Oswald, fortfa rande att iaktaga himlens utseende. Hur lyder hon styret, Mathias! tillade han efter en stund, gående akterut. — Som en god sjöbåt, hwilket hon är. — Jag mäste hafwa ned storm-gig seglet der, på hwad sätt, som helst, fort: satte styrmannen. Akter der, mina gosfar och fira ned storm-gigseglet. Hål wäl fast skotena, tills det är nere, eljest kommer def piffande att skrämma wår fruntimmers:pasfagerare från förständet. Kommer jag nänsin att få egen ffuta, ej stall jag taga qwinnor om bord. Hur många dollars, som helst skola ej dertill beweka mig. Ljungeldarne bröto nu fram i alla riktningar, och de skarpa äskknallarne, som ögonblickligen följde på hwarje blixt, wisade att owädret ej war lånat borta.